Det har snurrat runt i huvudet på mig hela dan, jag kan inte förstå vad som har hänt. Jag tror inte att det är sant, inte Anette. Nej det går inte!
Kan inte sluta tänka på den tiden då jag och Sandra var med varandra nästan jämt, jag sa alltid att jag ville ha Anette som mamma. Hon är så snäll, go, fin, omtänksam ja helt enkelt underbar!
Varför, varför, varför?!?!?!
Varför just Anette?
Hon som har 4 underbara barn och massa människor som älskar henne, VARFÖR!?!

Så tappert DU kämpat
Du borde ha vunnit
Men döden var starkast,
Nu friden Du funnit
Du visat Dig glad
Inför vänner och kära
Vi glömmer Dig aldrig
Du stod oss så nära
Du somnade stilla
När resan var slut
Från allt som Dig plågat
Du nu vilar ut.

Sandra, det går inte en minut utan att jag tänker på dig.
Jag kan inte säga att jag förstår vad du går igenom men jag kan föreställa mig, jag vet att du är stark och att du kommer klara detta. Vi ska stötta dig och finnas här för dig och det vet du att jag gör.
Det kändes bra att få prata lite med dig även om det inte var öga mot öga.
Du måste vila och känna dig redo, den dagen, minuten eller sekunden du känner dig redo så tveka inte, ring mig eller kom till mig på en gång gumman!  <3